Evighet
Karin Boye - Evighet
En gång var vår sommar en evighet lång. Vi strövade i soldagar utan slut en gång. Vi sjönk i gröna doftande djup utan grund och kände ingen ängslan för kvällningens stund. Vart gick sen vår evighet? Hur glömde vi bort dess heliga hemlighet? Vår dag blev för kort. Vi strävar i kramp, vi formar i strid ett verk, som skall bli evigt - och dess väsen är tid. Men än faller tidlösa stänk i vår famn en stund då vi är borta från mål och namn, då solen faller tyst över ensliga strån och all vår strävan syns oss som en lek och ett lån. Då anar vi det villkor vi en gång fick: att brinna i det levandes ögonblick, och glömmer det timliga, som varar och består för den skapande sekunden, som mått aldrig når.
|
I rörelse
I rörelse
Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.
Karin Boye
